Carola Häggkvist var i och för sig slut redan 1985, om vi ska tro rubrikerna den sommaren. Efter det sensationella genombrottet i gult, då hon fingrade på bibeln, och schlagern tog henne i besittning, blev den tredje folkparksturnén några år senare ett monumentalt misslyckande.

Ingen ny hit, bara gamla souvenirer, bråk med Bert Karlsson, negativa recensioner, inflammerade stämband och tunt med publik gjorde att turnén avbröts efter några få shower. Carola flydde landet för att vila upp sig. Hon var 19 år.
Karriären har varit en bergochdal-bana, både artistiskt och kommersiellt, men hennes stjärnstatus hemma i Sverige har på ett fascinerande sätt aldrig falnat.
I det fenomen som kallas Melodifestivalen har hon alltid gått rakt genom rutan. Som ingen annan. Varenda gång. Men nu tror jag att vi har åhört den sista tonartshöjningen; Carola har nått finalen.

Maj 1991, en hotellfoajé i Rom. Carola ska lämna Italien efter att ha vunnit schlager-EM, mycket knappt före den fransk-tunisiska sångerskan Amina Annabi. Sverige har slagit Sovjet i VM-final i ishockey samma kväll, och den svenska guldyran har naturligtvis varit total. Innan hon går ut från hotellet kommer Carola fram, kramar om mig på ett näpet vis och säger: ”Tack för en fin gemenskap”.

Efter att i bitvis kritiska ordalag skrivit om Carolas och Runars äventyr i Rom blev jag förvånad över den spontana vänligheten, men också av det faktum att hon vid 24 års ålder uttryckte sig som en gammal tant.´Segern i Rom var en revansch för det storartade magplask Carola Häggkvist gjorde i mitten av 80-talet, då hon hoppades på en internationell karriär. Med hjälp av bröderna Gibb från den mycket framgångsrika gruppen Bee Gees och låtskrivaren Rhett Lawrence skulle Carola bli en nordisk Diana Ross eller Dionne Warwick.

Det blev hon aldrig. Det kostsamma albumet ”Runaway” sålde bra i Sverige och Norge, men gavs inte ens ut internationellt, och blev ett ekonomiskt fiasko för skivbolaget och Carola. I stället för att bli en popprimadonna ute i världen lät Carola Häggkvist det inre sökandet ta över. Under en kristen konferens träffade hon predikanten Runar Søgaard, som så småningom också blev hennes man. Hennes nästa album spelades in på billigast möjliga sätt: rakt av, under en kyrkokonsert i Rättvik. Det var första gången Carola gav ut en skiva där det religiösa temat dominerade. Jesus är svaret, sjöng hon, men vilken som var frågan fick vi inte veta.

Någon utlandskarriär blev det inte heller efter vinsten i Rom några år senare. Carola hade inte ens en ny skiva att lansera, så skivbolaget slängde ihop ett hopkok med låtar som ”Tommy tycker om mig”, ”Främling” och ett par sånger från Maurice Gibb-producerade ”Runaway”.
Så här har Carolas artistiska uttryck, eller brist på uttryck, sett ut sedan dess. Popplattor, religiösa sånger, julmusik och greatest hits-album. Någon klar linje som visar vad hon egentligen vill göra är svår att hitta.
Februari 1996, Berns i Stockholm. Carola belönas med Guldmasken för sin roll i succémusikalen ”Sound of music”, och av outgrundlig anledning tappar hon sin statyett i golvet bara minuterna efter överlämnandet.

Vid olyckstillfället stod jag precis bakom pristagaren, och skulle teoretiskt sett ha kunnat sätta en lätt stöt i ryggen på henne eller ryckt lite i den orangeröda dressen för att uppnå den givna rubriken ”Carola tappade masken”.
Under ett förvirrat ögonblick trodde jag att det var jag som hade ”orsakat förödelsen på detta den himmelska fröjdens golv”, vilket jag redovisade i spalterna dagen efter. Men så var det icke. Och trots 425 hyllade föreställningar av ”Sound of music” blev inte Carola vår nya musikalstjärna. Några rykten om ”Annie get your gun” och ett inhopp "Les Misérables” i London, mycket mer stod inte att få.

Carola Häggkvist fyller 42 år i september, och utan att bli åldersfascistisk kan jag säga att huvudrollerna i musikaler inte direkt kastas över den som redan blivit medelålders, och dessutom är kvinna.
Juni 2005, en lada i Torp utanför Örebro. Inför 4 000 åhörare på hårda träbänkar håller Carola Häggkvist konferens om Gud, och talar om sitt uppdrag som profet. När hon uppmanar oss att ta på varandra känner jag en hand på min högra axel, och Carola påstår att herren kallade henne..."in i melodifestivalen, höll jag på att säga, men jag menar ut i världen".

Men det var med sagan om de övernaturliga synerna som hon skrämde mig. I Torp skildrade hon sitt möte med en familj som förlorat sin dotter i flodvågskatastrofen julen 2004. Carola ”såg” vad som hade hänt; att dottern snabbt blev medvetslös och inte behövde lida. Familjen rörde sig inte i kristna kretsar. ”Men nu har vi omslutit dem på alla sätt” berättade Carola med väckelsepredikantens hela belåtenhet, och jag rös. Fast av en helt annan anledning än när hon studsade in i gul sparkdräkt 1983 och sjöng med en schlagerröst som hon måste ha bytt sig till vid en vägkorsning någonstans.

Redan när Carola Häggkvist och Andreas Johnson sjöng i melodifestivalens sista deltävling i år och missade chansen att gå direkt till finalen i Globen kändes det som att en viss potentat inte var närvarande.
När det nu är över, när schlagerdjävulen tycks vara utdriven av de två häxbrännarna, vart bär det hän?
Jag har svårt att tro att Carola Häggkvist nöjer sig med att göra julskivor och julshower med Tommy Körberg en gång om året. Några fler musikalroller syns inte vid horisonten. Kanske vågar någon bygga en hel krogshow på Carola, 25 år efter ”Främling”. Eller också tar företagsevenemang, kyrkokonserter och Jesuskonferenser över.

Några fler schlagerfinaler tror jag inte det blir. ”Jag kan inte tänka mig att vara med i den tävlingen igen” som Carola själv har sagt. Det var visserligen nästan tio år sedan, och hon har varit med två gånger sedan dess. Men nu…nu m å s t e det vara slut. Vi får väl säga: Tack för en fin gemenskap.