Kvällen innan Ingmar Bergman dör ser jag efter många år om Woody Allens Manhattan och lyssnar till bråket med Diane Keaton om storheten respektive den grå ledan i Ingmar Bergmans filmer.
Det är en egendomlig tillfällighet men inte fullt så egendomlig som att under loppet av ett par sommarveckor tre gränsöverskridande konstnärer/artister går ur tiden och lämnar efter sig tomrummen efter sina personer, medan deras verk lever kvar – Povel Ramel, Lars Forssell och nu den - inte minst internationellt - störste, Ingmar Bergman.
Jag kan höra deras röster, längst bort Forssells skälvande spefulla när han i vår tidiga ungdom läser sina egna dikter, nära den estrad han snart ska beträda tillsammans med sin - och min - tidigt döde vän Pär Rådström.
Närmare i tiden Povel Ramel som ger mig förtroendet att ge ut hans memoarer på Norstedts. Han är som en gammaldags författare som gärna vill att hans förläggare sitter i en fåtölj mittemot honom i arbetsrummet och lyssnar när han läser högt ur sitt ännu ofärdiga manuskript: estradören framträder då för en entalig publik, stillsammare, med en sorts blyghet bara till hälften nertrampad i skorna.

En dag läser han upp en berättelse om ett besök på Fårö. Ingmar och han känner varandra sen tidigare som man gör i den svenska kulturens lilla värld. Ingmar har sagt: titta in om du har dina vägar förbi men glömt lägga till att det är bäst att ringa först. Det blir till en katastrof i miniatyr på Bergmans borggård vid havet, inte helt enkel att i efterhand uppleva för förläggaren till båda.
Men den väsentliga upplysningen i berättelsen fascinerar fortfarande. En gång, när alla var unga, hade Ingmar Bergman planer på att göra en film baserad på Povel Ramels gräsänklingsblues, som möjligen hade kunnat förändra dialogen mellan Woody Allen och Diane Keaton i Manhattan.
Lägger man till detta att Bergman som teaterman satte upp dramatik av Lars Forssell på Dramaten är det säkert inte bara jag som upplever att ett stort sammanhängande block fallit ner i havet från klippan och att Sverige blivit lägre inom loppet av ett par veckor.

Ingmar kände jag bäst av de tre. Redan under det sena 1950-talet då han kämpade för sin filmiska existens och jag var en ung filmkritiker i början av min bana, hände det att vi, bokstavligen, stötte ihop i diskussioner och möten om den svenska filmens framtid. Senare blev jag hans förläggare och efter hand hans vän.
Det var inte alltid lätt. Som ung hade han blivit illa behandlad på somliga kultursidor och själv hade jag en gång – som gymnasist – skrivit att hans filmer nog skulle bli bättre om han gjorde dem efter partitur som han inte komponerat själv. Detta var dumt och före teorin om filmskaparen som ensam diktare.
Under mer än ett decennium såg jag till att hans filmmanuskript blev publicerade på svenska och närmade mig sakta stunden då hans litterära motstånd bröts. Sommaren 1988 skrev han Laterna magica, memoarerna som visade att hans dåliga självförtroende som ordets diktare var en litterär fobi och att han bättre än de flesta i sina samtid hade ordet i sin makt.
Laterna magica ledde till att vi började tala om en bok om hans filmer som skulle följa i spåren på Laterna magica och vara ”hederligare, objektivare” än en tidigare intervjubok som han ställt upp på under det mycket speciella politiska året 1968. Jag skulle fråga och Ingmar skulle prata. ”Det var den enda formella likheten med föregångaren. Vi uppmuntrade varandra och plötsligt var vi i farten”.

Bilder, som boken kom att heta, var redigerad från ett sextiotal timmars bandade intervjuer efter gemensamma sittningar på Ingmars privata Fåröbiograf med ett tjugotal av hans filmer. Den lättsamma samvaro vi tänkt oss förvandlades snabbt, för Ingmar inte minst, till ”en jävla promenad” som inte blev lättare av att jag under utskriften av banden eliminerat både frågaren och hans frågor. Hela ansvaret för den gemensamma texten kom att vila på Ingmar, som redan under den första etappen av arbetet hade konstaterat:
”Av någon orsak som jag inte tänkt på tidigare har jag alltid undvikit att se om mina filmer. De gånger jag har varit tvungen eller nyfiken har jag utan undantag oavsett film blivit uppskärrad, kissnödig, skitnödig, ängslig, gråtfärdig, arg, rädd, olycklig, nostalgisk, sentimental och så vidare… Att under ett års tid betrakta fyrtio års produktion blev oväntat uppslitande, tidvis outhärdligt. Jag insåg brutalt och handfast att filmerna oftast koncipierats i själens inälvor, hjärta, hjärna, nerver, könsorgan och inte minst tarmar”.

Det kan antagligen sägas att just plågorna under den ”jävla promenaden” till slut gör Bilder till Ingmar Bergmans viktigaste bok, med nycklar till det världsarv som hans bästa filmer utgör.
Nittiotalet blir sedan, som jag ser det, Ingmar Bergmans litterära decennium. Vi publicerar Den goda viljan, Söndagsbarn, och Enskilda samtal och trots att alla tre berättelserna senare gestaltas i film (av andra) menar jag att de primärt tillhör den svenska litteraturen. Vi drabbades båda av den svåraste livsförlusten och talade om döden när vi träffades, som gamla och sorgsna män som blivit ensamma.

Lasse Bergström var, förutom Ingmar Bergmans förläggare på Norstedts, i många år flimkritiker i Expressen.