Robinson Karibien blev tungt för snygge Stålros.
Han klagade mer och mer på det som pågick omkring honom.
Anders Sjöström beskrev sin kamrat:
- De sista dagarna har Simon inte klarat av det här riktigt. Han har längtat efter sin dotter. Han kan inte äta, han kräks upp. Han är helt loj och umgås inte med oss. Han är inte med i matchen längre.
Simon Stålros oroade sig för myggbett och ärrbildning.
- Vi kanske snackar om fyrtio myggbett på kroppen nu och det kommer att bli mer, förklarade han.
Anledningen, säger han i dag, är enkel:
- Jag saknade min dotter Jolina, ett och ett halvt år. Det värsta var att hon precis hade börjat bli medveten när jag åkte iväg. Det var tufft och mina Robinsonkamrater märkte väl det på mig.
Hur kändes det att bli utröstad?
- Skönt. Jag ångrar mig fortfarande inte i dag. Men jag borde ha åkt en annan period, när hon var lite äldre. Då hade jag kämpat till slutet. När jag var där var det som att jag hade bestämt mig att om vi förlorar tävlingen så vill jag åka hem.
Han berättar att han vaknade på nätterna med tårar i ögonen.
- Då hade jag drömt om min dotter. Och tiden var så jobbig. En timme kändes som fyra timmar. Jag bara stirrade ut över horisonten och saknade henne och så hade jag drömmen med mig.
- Om hon hade varit 6-7 år så…
Kan du tänka dig att söka igen – om 6-7 år?
- Robinson är en fruktansvärd skräckupplevelse, men jag kan tänka mig att söka igen. När hon är så gammal att hon inte glömmer av sin pappa.