SVT:s sommarnyheter handlade mest om djur. Utrotningshotade gorillor, bin som svärmade i Stockholms city, karpar som måste flytta. Men det mest udda visade ”Minnenas television”, en underhållande form av tv-arkeologi, som går i repris på sig själv.

”Nygammalt” var tv-underhållning, som startade 1971 och höll på nästan hela 80-talet. Enormt populärt, flera miljoner tittare, och ändå gick det i betonggrå sovjetkanalen SVT2.

Bosse Larson och hans producent Benny Persson hade fått tillstånd på något skäggigt stormöte att göra underhållning med svensk folkmusik.

Med nyckelharpor och knätofs som politiskt korrekt sköld, skapade de populär-tv, där snart varje svensk artist ville vara med.

I ”Minnenas television” från 1987 tittade i går Bosse Larsson på klipp från det kindskäggiga 70-talet. Mitt i klippkavalkaden dök Abba upp. Det måste ha varit en kupp av Larsson & Persson, för Abba var vänsterrörelsens största fiende.

De sjöng en låt. Vad har jag ingen aning om, jag bara tittade på hur de såg ut.

Björn hade en svartglittrande snickarbyxa med smala axelband, bar överkropp sånär som på en vit löst knuten sidenhalsduk. På fötterna silverplatåskor.

Agneta bar vit tajt sparkdräkt med snörning fram och tre varv volanger på benen under knät. Över axlarna en neongrön slängkappa.

Frida var klädd i vit kortkort dress med knähöga stövlar och över axlarna en vit bolero med stora hängande strutsfjädrar. Magen var bar.

Benny, som satt vid pianot, var i det här sammanhanget diskret klädd. Han bar leopardmönstrad kavaj.

En upplevelse, en rysning och en bekräftelse på min gamla tes att 70-talet var 1900-talets fulaste decennium.