Jag har bara sporadiskt och under korta stunder kastat ett öga på någon pågående tävling i taekwondo eller beach volley eller vad slumpen nu har haft att erbjuda min fjärrkontrollerande tumme.

Jag som i alla år alltid har börjat morgonens tidningsläsning med sportsidorna, lägger dem ifrån mig lika olästa som kvällstidningarnas sportbilagor.

Något är fel, men jag vet inte riktigt till vilken läkare jag ska vända mig. När jag med klappande hjärta såg de sista minuterna av handbollsmatchen mellan Sverige och Danmark förnam jag liksom en sprittning av det gamla idrottsintresset, men det dog med slutsignalen.

Jag tycker mig märka samma symptom hos mina vänner. Olympiaden har i år överskridit smärtgränsen, det går inte att konsumera mer idrott än vad som nu dukas upp på ett ständigt gående smörgåsbord. Jag är djupt tacksam för att SVT inte längre kan vara med i budgivningen om stora idrottsevenemang.

Som om inte OS-sändningarna i SVT vore nog bjöd TV4 på en likgiltig vänskapsmatch mellan Barcelona och Manchester United. Kvar att titta på för en tv-recensent fanns bara en liten gullig miniserie i SVT2 om barn med Downs syndrom. Den hade inget annat syfte än just gulligheten och det har jag förståelse för.