Lasse, Jan, Roger. Tre män samma kväll i tre olika program, alla i SVT. Lasse och Roger torkar bort tårar, när de minns sin barndom. Jan behåller sin maskulint behärskade fasad, men låter den liksom lysas upp inifrån av ett fryntligt överseende med ungdomliga försyndelser.
Lasse Berghagen intervjuades av Pekka Heino i "Go'kväll" och måste plocka fram näsduken när han såg ett barndomsfoto av sig själv med sina storasystrar. Producenter älskar sådana tårar. Kanske impregnerar de sminket med lökextrakt.
Roger var den manliga parten i det djupfrysta äktenskap som sökte bot och bättring hos familjeterapeuten Poul Perris i det första avsnittet av SVT:s nya reality-serie "Par i terapi". Upptining pågår, tårar rinner. Producenten älskar det. Äktheten är obefintlig. Om Roger och Lena behöver terapeutisk hjälp borde det i första hand vara för att råda bot på behovet av att fläka upp sina privata tillkortakommanden i offentlighetens ljus.
Jan Guillou blev utsatt för grillning på synnerligen låg värme i den nya säsongen av "Min sanning". Trivselfaktorn var ett viktigare styrmedel i Cecilia Bodströms intervju än jakten på sanningen innanför den grandiosa självbilden. Det finns bara två personer i Sverige som kan domptera sina utfrågare till den grad att intervjuerna mera liknar en fotskrapande audiens än ett skoningslöst förhör - Jan Guillou och Carl Bildt.
Jag försöker se Jan Guillou i fåtöljen hos Poul Perris. Det är lika omöjligt som att föreställa sig tomrummet eller evigheten.
