Vi möter här ett antal människor - förbifladdrande i såpadramaturgins uppdrivna glättighet - som söker efter en kärlekspartner i en snabbdejting på en mässa för serietidnings- och sf-fantaster. Tre minuter i taget får de "bekanta sig" med 30 tänkbara kandidater för ev. äkt. I bästa fall hittar de en person som matchar deras preferenser för speciella seriehjältar. I sämsta fall får de åka hem med oförrättat ärende.

Villigt ställer de upp framför kameran, måna om sina 15 minuter av berömmelse. De är så medvetna om sitt utanförskap, sin "nördighet", att de inte bryr sig om att filmarna inte är ute efter något annat än att ge tittarna ett skratt på deras bekostnad.

Men jag skrattar inte. Jag ser bara ensamma, livsskadade, i vissa fall överbeskyddade människor som inte har vågat bli vuxna, utan drömmer sig kvar i och identifierar sig med en fiktionsvärld, där man kan lita på vem som är ond och vem som är god.

Vi får inte veta ett dugg om de här människornas dagliga tillkortakommanden och ensamma nätter. De råkade bli "nördar" och kan i mogen ålder visas upp som djur på zoo. Tillräckligt aparta för att vi inte ska känna igen oss själva. I en tv-ruta nära dig, på betryggande avstånd.