Den tvångsmässigt provokative regissören hade placerat en porrdocka i miniatyr ovanpå en Bergmanbok när film­teamet kom på besök. Han hävdade att han hade haft just den lilla konstnärliga installationen på skrivbordet i fem år och bad sen att man skulle "zooma in vulvan".

Det gjorde han rätt i. Den ständiga vördnaden inför Ingmar Bergman i filmkretsar kan ofta kännas direkt plågsam. Men Trier kritiserade mer än gärna demonregissörens sinne för bilder, och fantiserade fritt kring hur mycket han måste ha onanerat på Fårö.

Effektsökande? Absolut. Men samtidigt det enda inslaget som faktiskt satte lite myror i huvudet på en och visade upp Bergman ur en delvis ny vinkel.

Idén att använda Bergmans videotek som ett sätt för att locka till sig filmvärldens tungviktare är genialisk. Men programmet blir på så sätt också synnerligen beroende av sina intervjuobjekt och ett slags dyrkan av den svenske demonregissören.

Att se franska Claire Denis vandra omkring bland raukar ältandes sin egen konstnärliga vånda, det hade jag helst varit utan i går.

Tomas Alfredson hittade däremot det perfekta tonläget med sin svårmodiga humor i premiäravsnittet för några veckor sen.

Vi (eller åtminstone jag) behöver den där lätt respektlösa attityden till mannen som gett oss ett så tungt filmarv att bära.