Nu i sommar har jag ibland råkat slå på Barnkanalen alldeles lagom till en kär gammal Astrid Lindgren-film.

De blå neonstrecken i SF-vinjetten glider ifrån varandra och sen blir det Ronja, Emil, Saltkråkan eller Madicken.

Har man otur blir det Pippi.

Varför älskar alla Pippi? Jag hatar Pippi.

Hon är självgod, klär sig illa och köper sig vänner. Pippi vet aldrig när man ska sätta stopp. Hon tömmer leksaksaffären och köper kilovis med kola och karameller.

Madicken är så mycket bättre. En duktig flicka med inslag av spännande våghals. Alltid fin i nystruket förkläde, och placerad i en bedårande omgivning av björkfiltrerat sommarljus, sirligt snickrade glasverandor och stråhattar.

Pippi och Madicken, tänker jag, de delar världen lite på samma sätt som Lotta och Måns.

Skansen bär på samma akvarelltonade estetik och prydlige Måns Zelmerlöw har de rätta Madicken-kvaliteterna. Han briljerar gärna med sina historiekunskaper och sjunger på närmast oklanderlig franska. Alltid artig, men med ett "pilutta dig" lurandes i ena mungipan. Lotta Engberg har i stället fått en Villa Villekulla-inramning med Lisebergs rosa trähus, läskiga mjukiskaniner och klistrig sockervadd. Hon klär sig i hysteriska mönster, är mer än lovligt gapig och vet aldrig var gränsen går.

Så om jag tycker Pippi är påfrestande och genant, då kan ni tänka er vad jag känner för Lotta:

Kan inte någon bara ge henne en kappsäck full med pengar och skicka henne till Kurrekurreduttön på enkelbiljett?