Jag tror att vi alla bär på en liten mörk degig själabit som inget annat vill än att snabbspola sig fram till "Robinsons" mest tortyrliknande scener. Det är samma osynliga kraft som gör att man ofta helt frivilligt väljer det sunkiga hamburgermålet framför gourmetmaten, de fläckiga mysbyxorna före "det svenska modeundret" och kanske rentav urtrista "Robinson" före sprudlande Anne Lundberg.

Jag vet inte riktigt vad man ska göra med den där mörka biten. Fortsätta att mata den med lösgodis och "Dallas"-avsnitt eller skära ut den med ett mentalt kejsarsnitt?

För mig blir det fegvägen. Törs inte annat. Med barnets fascination ser jag på när Robinsondeltagarna näst intill dränker sig själva hängandes upp och ned i grumligt vatten. Hjärtat bultar. Betyder det att vad jag ser är bra tv?

Nja. Resten är en himla soppa av tjat, dumhet och utmärglade bikinibrudar. Allt ekartomt, fast det egentligen inte hade behövt vara så.

Strandsatt på en annan nästan öde ö, Svalbard, briljerar Anne Lundberg i konsten att göra det intetsägande intressant. Genom hennes nyfikenhet blir allt från tetraförpackad äggula till luftens kvicksilverhalt spännande. I "Nya landgång" ges tråkiga ämnen en känsla av lätthet.

Svalbard får skina som en mångfasetterad juvel. I "Robinson" är det tvärtom. Kameran glider över ett hisnande tropiskt landskap för att till slut landa i en lerpöl och de tävlandes apatiska blickar. Det är sorgligt. Ändå överlever programmet år efter år. Det lilla monstret inom oss måste ju få mat. Så är det bara.