Stig Claessons "Henrietta ska du också glömma" börjar ju så. Med en pinnsoffa.

"I går slog jag sönder den förbannade gamla pinnsoffan", slår berättaren fast, allt medan fläsket steks i pannan och björkarna slår ut.

Förr kunde det ligga en tjock rödblommig piga i pinnsoffan, men nu var soffan bara vacker, onödig och glömd. Därför fick den gå i flisor.

Det ryser i mig när jag tänker på den slaktade pinnsoffan.

Den vemodiga känslan av något förflutet som bara nästan går att ta på.

Det är den nostalgiska nerven som är den avgörande ingrediensen i "Antikrundan". "Proveniensen", som Knut Knutsson brukar säga. Berättelsen bakom tingen.

Folk kommer i strid ström med sina vackra och onödiga föremål. Det är saker som ofta glömts och skuffats undan i garderober och vindsförråd.

Att de inte redan slagits sönder är ett litet mysterium i sig.

För i höghuset där jag bor rensar man ständigt sina förråd. Säkert fyra stora containrar med "skräp" har gått till tippen bara den senaste månaden.

I en tvångsmässigt konsumerande medelklass handlar det inte längre om att ha och inte ha, utan snarare om att slänga eller spara pinnsoffan.

I en sådan värld blir skimret kring de som faktiskt väljer att ha den kvar så mycket mer magiskt.

Livslång kärlek för en vinglig Blekingestol upplever de flesta av oss bara genom tv-n.

PÅ WEBB-TV...

...spanar jag in amerikanska "Antiques Roadshow" och hoppas att mina fördomar går i uppfyllelse.

www.tv8play.se

Sökord: Antiques Roadshow

bäst

Spielberg-producerade "The River". Stabil spänning.

sämst

"Biggest Loser". Klämkäckt.