Annars brukar slutet på världen mer handla om klimatkatastrofer och övervakningssamhällen. Den mest realistiska dystopin av alla tycks många ha missat: En värld där det bara finns kändisar på tv.

Det behöver per definition inte vara ett problem. "Så mycket bättre", "Stjärnorna på slottet", ja rentav "Let's dance" är tv med stuns.

Problemet uppstår först när tv-kanaler slänger in kändisar av ren ängslighet. Ett bekant namn lurar väl alltid någon. Eller? Inte ens "Kändisdjungeln" tycks ha fått tv-folket att tänka om på den punkten.

Så där sitter man med "Superstars celeb" och medaljglittrande namn som Malin Ewerlöf och Björn Ferry. Inte "Mästarns mästare"-klass kanske, men ändå.

Så varför, varför är Rafael Edholm med. Och Anna Anka? Och Sara Lumholdt?

Det känns bara som kändisbottenskrap. Man har frågat typ alla. Men näää. Till slut fick det bli fiaskoankan.

Och sen följer allt mallen: Sportisar och kändisar blir superpolare på nolltid, dricker gratisbubbel ihop och produktplacerar ogenerat. (Om någon nu blev sugen på att köpa Björn Ferrys tretusenkronors-penis i glas föreslår jag att ni googlar på egen risk.)

Fast sen finns det förstås kändisar man har svårt att se sig mätt på. Som Patrik Sjöberg. Man bara måste le när han drar i gång. I "Patrik möter" har man snott den gonzojournalistiska attityden från Filip & Fredrik, fast med Patrik i täten har det blivit mindre rappt, mer burdust och faktiskt lite varmare.

I min kändisdystopi får Sjöberg lätt rollen som superantihjälte.