I går var programmet tillbaka med en ny säsong. Tio svenskättlingar landsteg vid Örnsköldsvik flygplats och lät sig hänföras av den asfalterade landningsbanan och skokartongliknande ankomsthallen. Allt till musik av det pampigare "Jurassic park"-slaget.

Det var "awesome" och "oh my gosh" och det dröjde inte många minuter innan någon ville stämma upp i "Amazing grace".

The American way. Eller?

Problemet med "Allt för Sverige" är att det är så oerhört konstlat.

Tävlingarna ska vi bara inte tala om, även om man verkar ha dragit ned lite på dem till förmån för mer intervjuer med deltagarna.

Bra där.

Däremot kan jag lätt förstå dragningskraften i att få känna sina rötter. Att få exotisera sig själv.

Min egen farmor var judinna och min gammelfarmor var vallon som invandrade till Sverige. Deras öden har, för mig, alltid omgetts av ett särskilt skimmer.

Även jag har tummat på svartvita foton och på fantasins vägar förflyttat mig till ett helt annat liv.

De känslor som amerikanerna visade när de faktiskt fick kliva in i förfädernas stugor, tror jag därför är helt på riktigt.

Synd bara att den delen sen ska tramsas bort med fejkade svensklektioner och surströmmingsfester.

Herregud, vi äter ju inte ens surströmming längre.

Och det där landet lagom är bara en myt.