Det har sänts flera omgångar tidigare och är musikunderhållning med kristna förtecken. Det leds av Nils Börge Gårdh, som för några decennier sedan var en blond kristen schlagerstjärna med placeringar på Svensktoppen.

Han har samma hårsvall, även om det är vitt, och han sjunger en sång i varje program, som har samma upplägg. Några kristna artister, som ingen hört talas om utanför kapellen, och en känd artist med bakgrund i någon sorts kyrka.

Förra veckan Sonja Aldén, i går Jennifer Brown och känslan är att de betalar tillbaka för den musikaliska utveckling de fick i någon sorts kyrka.

Övriga artister i går var ett äkta par med hemsnickrade schlagersånger och en veteran, som försökte spela country. Inget var musikaliskt undermåligt, inte alls, bara utslätat. Precis som Nils Börges småprat med gästerna, som förmodligen ska vara innehållslöst.

Hela programmet är räddhågat, hukar lite. Ingen ska behöva känna sig obekväm med tydliga religiösa budskap.

Är försiktigheten påbjuden av SVT, den enda kanal i Sverige, som sänder minoritetsprogram för kristna? Eller är det kommersiell hänsyn av ett skivbolag som vill sälja musik även till hedningar?

Jag kommer inte i från det: ”En sång om glädje” känns sorgligt eftersom ingen verkar tro ens på sig själv.

Samtidigt i tvåan härjar en äkta predikant. Svenske professorn Hans Rosling i en repris på brittisk dokumentär om föredragshållaren som är en världssuccé.

När han tittar in i kameran och talar, då gnistrar det och man rycks med. Hans grundbudskap är att världen trots allt blir bättre och hans religion är statistik.

När han talar så hör man en sång om glädje. Svänger gör det också.