"David Copperfield" startade med mycket ondska och elände.
Så mycket att det blev komiskt.
Författaren Charles Dickens föddes för 200 år sedan och detta firas av engelska BBC och SVT hänger på. Dickens var mästare i att skriva spännande, eftersom hans historier först publicerades som följetong med ett avsnitt i veckan. Det mesta har blivit film och tv flera gånger om.
"David Copperfield", som vid sidan av "Oliver Twist", är Dickens mest kända verk, följer en pojkes väg genom livet i 1800-talets London.
BBC-serien har visats tidigare och gjordes 1999. Mycket välgjord, fina miljöer, en rad skådespelare som man känner igen från andra tv-serier. Men i dag, 13 år efter premiären, är det ett namn som poängteras. Daniel Radcliffe spelar David Copperfield som barn. Jo, just det - Harry Potter.
Han har tuff barndom, gossen David. Hans far dör innan han föds, hans styvfar slår honom, styvfars syster flyttar in, mobbar mamma och tar över hushållet.
Som tittare blir man mätt på elände. Det är inte Dickens fel, han skrev socialrealistiska samhällsskildringar i populärform, men alla snyftkopior som kommit senare är i vägen.
När gossen David skickas till internatskola för att lära sig veta hut och möter de nya lärarna, då börjar jag skratta. Dessa krokiga, väsande groteska gubbar blir en Monty Python-sketch.
En bra OS-dag i går. Ett svenskt guld utan att någon förstod och lysande 100-metersshow. Precis som fotbollsspelare har målgester, så har dessa sprinterfantomer startgester. Var och en tittar, blinkar, pekar, vinkar mot presentationskameran.
I går debuterade Susanna Kallur, som expert hos SVT. Lite otränad förstås, men hon försökte säga något mer än de vanligaste sportflosklerna. Stämmer det att hon inte bara tippade ettan, tvåan och trean i 100-metersfinalen, utan också hade deras tider rätt?
