Steget från de stora scenerna till intima krogshower är stort för vissa men mindre för andra.

För Tomas Ledin förefaller det vara den naturligaste saken i världen.

Hans publikdragande sommarturnéer har kanske inte varit höjden av artisteri, med de har alltid varit ytterst väl­regisserade föreställningar.

Rocktrubadurens smartaste drag som artist var att ta på sig rollen som lokomotiv för "Rocktåget". På 90-talet cementerade han sin roll som hårdjobbande liveartist, och förvandlade samtidigt många av sina tidiga hits till hyfsat moderna klassiker.

Ledins "Showtime" gör ungefär samma sak, fast på ett fiffigare och ofta mer underhållande sätt.

Showen inleds, nästan abrupt, som en rockkonsert. Sedan övergår den snabbt till en minimusikal där Ledin spelar både sin pappa och agerar tankfull historie­berättare medan David Lindgren parallellt gör rollen som en ung Tomas i ett långt ­medley där de mest uttjatade låtarna får precis lagom plats: En dryg minut var ungefär, vilket skapar en laddning som ger kvällen energi ända fram till sista extranumret.

Låtvalen gör ingen ­besviken. Samtidigt är det synd att Ledin vägrar överraska.

Jag hade gärna hört honom spela den där låten som han tycker borde ha blivit en hit, men som aldrig nådde fram. Det hade varit intressant att få ett par covers på låtar som inspirerat honom och format hans sound. Det hade varit mer spännande att höra fler nytolkningar à la "Blå blå känslor" (en melankolisk, akustisk vals) än dubbla, snarlika, versioner av "Knivhuggarrock" och "Det ligger i luften".

I stället blir det bara hits, hits och åter hits.

Efter en dryg timme (av totalt två) släpper även huvudpersonen det mer återhållsamma tilltalet och öser på med sina välbekanta, publik- friande arenarock- gester.

Trivialt? Jorå. Men det funkar utmärkt, för det är ingen tvekan om att det kommer från ­hjärtat.

Är det showtime så är det.