GÖTEBORG Sting är tillbaka.

Med en lustfylld karriärsammanfattning som djupdyker i den dynamiska engelsmannens hithistoria, utan att krångla till det.

Han har annars en historia av att krångla till det i onödan. Senaste albumet, "Symphonicities", bestod exempelvis av egna klassiker i nytolkningar - med Londons filharmoniker som kompband.

Sting har förstås haft en poäng när han sökt sig tillbaka till rockens rötter genom att spela flera hundra år gammal barockmusik på luta ("Songs from the labyrinth", 2006) eller arrangerat om låtarna till oigenkännlighet. Det handlar om att utmana sig själv, att inte bli för bekväm.

Men egentligen behöver han inte leta längre tillbaka än 1978, då debuten - med "Roxanne"- gavs ut.

På sin nya turné gör Sting det han är bäst på. Han hänger på sig en bas och sjunger en avslappnad men fokuserad hitkavalkad. Han är magnifikt fit för sin ålder, och på uppenbart glatt humör.

Det finns partier som inte ens fyndigt mellansnack eller spelglädje kan rädda. De mer experimentella liveversionerna av de senare solospåren samt en del frijazzbus kan jag vara utan. Men för det mesta är det oväntat raka rör.

Ett ystert publikfriande från en artist som inte verkar ha åldrats en dag de senaste 25 åren.