"Jag var och köpte en kostym"

Suggestiv, ny låt som för tankarna till ­Thåström. Lasse går omkring och hytter med ett paraply (!?) mot publiken.

"För den som letar"

Winnerbäck byter ut sitt paraply mot en elgitarr och lutar sig tillbaka mot sitt kreddiga rockband.

"Dunkla rum"

Har fått en fet bas och en fläskig tyngd. Samt ett gött gitarrsolo signerat Nicke Andersson.

"Kedjebrev"

Höga trummor, högt tempo, hög hårdrocksfaktor.

"Vem som helst blues"

Tempot dras ner och rösten låter lite vek.

"Timglas"

Efter en soulrockig inledning följer snälla dansbandsackord.

"Järnvägsspår"

Framför bilder på eländiga grå höghus gör bandet en långsam och mörk version.

"Dom tomma stegen"

Ett bra exempel på att det nya bandet passar det gamla materialet finemang. Den här har aldrig låtit så rockig.

"Jag får liksom ingen ordning"

Inleds lite darrigt men Lasse får ordning på saken med en stabil refräng.

"Från kylan in i värmen"

Ensam på scenen hänger han på sig den akustiska gitarren. Lite för stojig miljö egentligen, men det funkar.

"Elegi"

Winnerbäck inleder med att spela sin finaste visa som en fullblodig flamencospanjor. Sen växer den sakta, genom att skalas ner.

"Jag har väntat på ett regn"

I hårt blått ljus, med filmade lyftkranar som fond, låter den kanske inte bättre än någonsin. Men tuffare.

"Om du lämnade mig nu"

Äh. Jag tröttnade på den redan efter 200 veckor på svensktoppen. Och den töntiga relationsballetten som spelas upp i bakgrunden gör inte saken bättre.

"Ett sällsynt exemplar"

En mullrande syntbas, en sällsynt elektronisk attack.

"Hugger i sten"

Nostalgi? Jodå. Men den här versionen tittar framåt, inte tillbaka. Skäggstubbig Per Gessle-feeling på Lasse.

Extranummer

"Elden"

Finalen inleds med mer klassisk Winnerbäck-rock. Gissa om det går hem.

"Kom ihåg mig då"

Gyllene Tider-pop med vassa kanter.

"Utkast till ett brev"

Självutlämnande depplåt som fortfarande väntar på att ges ut. Det fick gärna ske i morgon.

"Sönder marken"

Lika episk avslutning som vanligt, trots att den är ovanligt avskalad och länge vilar mer på ett ensamt pianokomp än vemodiga gitarrer.