Jeff Tweedy heter mannen som står längst fram på scen i hatt och blårutig kavaj. I dag ser han riktigt prydlig ut, kavajen är inte ens särskilt skrynklig.

Att Tweedy inte bryr sig ett skvatt om stil eller att vara trevlig är sedan länge förlåtet. Han lägger alla sina äpplen i rockkorgen.

För varje gång jag ser hans orkester har han slipat framträdandet lite mer. Även om det alltid tycks vara musikalisk perfektion, går det tydligen att förbättra och transformera i all oändlighet.

I dag börjar Wilco på låg volym med plinkande piano och försiktig sång i "Poor places".

Med sina Beatlesharmonier kan det vara det mjukaste jag hört dem framföra. Ända tills det finstämda upplöses i ett brus av gitarrer, bas och rundgång.

Så fortsätter stora delar av spelningen. Wilcos finstämda, poppiga melodier i perfekt harmoni med ett oidentifierbart brus och fullständigt kontrollerat kaos.

Briljanta "Handshake drugs" går över i Wilco-favoriten "Impossible Germany" (tror de spelat den varje konsert jag sett dem sedan den skivan kom).

Och här tillåts den vansinnige gitarristen Nels Cline kliva in med full kraft.

Han levererar ett tio minuter långt solo som mynnar ut i något som ändå måste kallas gitarrporr. Till och med den evigt buttre Jeff Tweedy blir full i skratt.

Nu låter det som att det är det rockigaste ögonblicket på hela festivalen.

I publiken har alla skägg (inte jag dock) och glasögon (det har jag). Men Wilcos experimentella kaos är så långt i från brötigt man kan komma något som ändå kallas rockkonsert.

-Tusen tack, charmar Tweedy på svenska.

Och så avslutas den alldeles för korta timmen i samma tempo som den började.

I en vaggande, nästan upp­lyftande "Hummingbird".