Så bra ärartisternaWe love the 90s
Scandinavium, Göteborg
PUBLIK: 3 000.
VEM: Gamla eurodiscobekantingarna E-Type, Sash, Haddaway, La Cream, Snap och Dr Bombay. Samt Markoolio som konferencier.
VAD: Nostalgiturné som lanserades i Norge i fjol och lockade 55 000 besökare. Kommer bland annat till Globen och Malmö Arena.
BÄST: Laserkanonerna. Tuffa på riktigt.
SÄMST: Låtsasindiern Dr Bombay. Fruktansvärd musik.
FRÅGA: Hur blev eurodisco så poppis igen?
La Cream
En överkryssad geting
Det vill säga Tess Mattisson, med bortglömda hits som "You" och "Say goodbye". Stereotyp eurodisco som publiken inte verkar särskilt bekant med.
Haddaway
Haddaway förefaller inte bara vara en oinspirerad snubbe utan är också en slarvig sångare. Men han spelar sin klassiska "What is love". Två gånger.
Sash
Kvällens modernaste inslag, nu när dj-kulturen blomstrar. Tysken gapar irriterande i sin mick men har sjyst lasershow, och mixar "Ecuador" med "Encore un fois".
Snap
Precis som Sash envisas tyska duon med att skråla "Seven nation army"-riffet i sina låtar. Och i "Ooops upside" gör Haddaway ett tafatt gästspel. Men "The power" och "Rhythm is a dancer" funkar.
Dr Bombay
En överkryssad geting
Det här fördomsfulla skämtet var både rekorddumt och hopplöst dåligt redan på 90-talet. Nu ännu dummare.
E-Type
I samma ögonblick som E-Type äntrar scenen och fyrverkerierna börjar smälla står det klart att övriga artister är statister. En hårt jobbande showman med klen röst som överröstas av urstarka refränger.
GÖTEBORG. Varje årtionde förtjänar sin egen hyllning.
Eurodiscopartajet "We love the 90s" gör ett misslyckat försök.
För det mesta låter det som ett hån.
Vare sig man vill det eller inte så definierade eurodiscon till stora delar hur 90-talet lät.
Och arrangörerna är i alla fall förbluffande uppriktiga i konsertens program: "We love the 90s är showen som ger dig alla minnen från årtiondet som gett dig det bästa av det bästa... Och det värsta av det värsta."
Förmodligen hade de tänkt sig en annorlunda balans.
Kvällen kapsejsar nämligen tämligen omedelbart, när kvällens presentatör Markoolio tar på sig en jättehatt och sjunger en smärtsamt otajt och malplacerad visa om "Sommar och sol". Men Marko är inte ensam om att verka dåligt förberedd.
Konserten är nämligen en plågsam uppvisning i taffliga singback-föreställningar. Länge är den största behållningen storskärmarnas minifilmer som räknar upp 90-talsfenomen á la Filip och Frediks "Nittileaks" medan scenen riggas om mellan artisternas uppträdanden.
Det är överförfriskad firmafestkitsch kombinerad med girig julfestfeeling, minus skinka och publikdrag. Det är svårt att säga vad som är värst av det värsta.
Den sorgliga synen av Haddaway, som är så hopplöst förknippad med sin "What is love" att han gör den två gånger om? Det musikaliska och komiska haveri som går under namnet Dr Bombay? Snap, som gnäller på publikgensvaret när de spelar en skitlåt som låter så passé att den verkar härstamma från 1890-talet?
Kvällen rymmer några små undantag, men det stora kommer till sist.
E-Type är den enda artisten som bemödat sig med att släpa upp ett band på scenen. Han är den enda som framkallar någon slags livekänsla, understruket av en pyrobudget som antagligen motsvarar en hel Melodifestival. Han är också den i särklass ödmjukaste artisten, tackar publiken och öser beröm över sina kollegor.
Han är ett proffs, och han är den enda som har mer än ett par refränger att backa upp det med. Varenda nummer är en inspirerad hitsingel från förr.
Men han är alldeles för ensam.
E-Type räddar inte kvällen, men åtminstone sitt eget ansikte.
