”Din tid är ute” är ljudet av en rockhjälte som omsorgsfullt lägger guran på hyllan. Det är en väldigt fin låt. Inte bara avskalat melodisk och stämningsfull utan också naket klarsynt och melankolisk.
Lite otippat hör den till undantagen på ”Omaha”.
Det är på tok för mycket på Lundells nya cd som låter ogenomtänkt och känns slentrianmässigt.
Framför allt när det gäller texterna. De följer samma mönster som Lundells senaste romaner. Det känns som dagboksanteckningar på nödrim som lämnats oredigerade av bekvämlighetsskäl.

Då tänker jag egentligen inte på underliga ”Pissväderspolska” (hur lång tid tar det innan någon sportkrönikör snor citat från den?) eller ”Spike” (så medvetet banal att texten inte klarat gallringen till ”Lilla melodifestivalen”). De är ju gjorda med någon slags glimt i ögat.
Då är det värre att lyssna på Lundells osköna svada i ”Lär dej älska mörkret”. Att höra ”Underbar morgon” kantra av fotbollsmetaforer och sjunka till seglingsliknelser. Att känna att, den förvisso rätt svängiga, roadmovien ”Hitza hitz” får punktering i refrängen och motorstopp i vers 2.

Extra olyckligt eftersom soundet är behagligare än på länge. I stället för stabbig bluesrock låter det lite country, lite jazz och till och med lite pop. ”Omaha” är en fullt godkänd Lundellplatta. Lite bittert bara att den med aningen bättre disciplin skulle blivit betydligt bättre.