Publiken sugs in i det som är Tomas Andersson Wij – det personliga, mysiga
och känslosamma.
Låtarna är välskrivna, välarrangerade och väldigt bra. Tonerna tas klockrent och musikerna han har med sig, Gustav Spetz och Per Eklund, håller sig under de lugnare låtarna i bakgrunden så att Tomas Andersson Wijs röst får komma till sin rätt.
Det finns en historia bakom varje sång.

Vare sig texten är skriven på ett F1-hotell mitt i natten eller om det är historien om när Andersson Wij, bara 18 år gammal, liftade ner till Köpenhamn via Växjö, för att pröva
lyckan som gatumusikant.

Hela konserten är naken, avskalad och vacker.
Det är mjuka toner från pianot, lätta slag från trummorna och melodiösa plock från
gitarren – för det mesta.
Men när de tre killarna på scen river igång, då vaknar publiken från sin drömska melankoli, de rent av sjunger med.
Och, om än motvilligt, ger Tomas Andersson Wij publiken något som han, enligt sig själv, sålt sin själ till djävulen för – Carolas ”Evighet”.

Djävulen i detta fall säger Andersson Wij är Kristian Luuk som första gången övertalade honom att göra låten.
Han är uppskattad av Växjöpubliken. När konserten närmar sig sitt slut vill de ha mer.
De inte bara applåderar och visslar för att få in Andersson Wij på scen, de stampar
så salongens golv skakar.