Nyligen programledare på P3 Guld-galan och publikvärmare under Melodifestivalen. Nästa vecka med i "Så ska det låta". Timo Räisänen dyker som gubben i lådan upp överallt. Först och främst är han musiker, kan ibland vara svårt att komma ihåg. Det har faktiskt gått två och ett halvt år sedan senaste plattan med egna låtar. En evighet för en kille som kallats duracellkaninen.

Det syns redan på omslaget, med hans tecknade bröstkorg och ett stort hjärta, att det här är plattan där vi bokstavligen ska komma Timo in på livet. Och det verkar vara en trettioårskrisande rockstjärna vi möter. Som vaknar upp än en gång med en ny kvinna jämte sig, som ser kärlek som kokain, som verkar trött på sig själv men ändå till slut rycker lakoniskt på axlarna för vi ska ju ändå alla dö. Jag har alltid gillat hans attityd, nu än mer. Även om det mesta i texthäftet skulle vara påhittat, känns det som vi kommer Timo lite närmare. Och det behövs, för musikaliskt är det inte lika starkt.

Räisänen skriver radiodängor med öppna armar, indierock light med rötterna i ett refrängstarkt åttiotal. Han snor snyggt slingor från Eurythmics, Cure och Pretenders men tillför inte så värst mycket eget. Ett lysande undantag är "Outcast", som måste vara det bästa han spelat in. Den mest allsångsvänliga låt jag hört om att vara paralyserad av livstvivel.
"Who's gonna take me home?" undrar han tyst i "Outcast". Väldigt många, tippar jag. Räisänens breda fanbas lär inte krympa efter det här.

Bästa spår: "Outcast"