2006 skulle egentligen handla om Jay-Z:s comeback. Istället dominerade Timbaland förra årets hitlistor så fullständigt, med framförallt Justin Timberlake och Nelly Furtado, att hiphop-producentens viktigaste jobb nu är att säga nej till alla artister som vill att han ger dem en hitskiva.
Han nobbade Robbie Williams, och valde i stället det här samlingsalbumet där han samarbetar med några av världens största artister, bland annat svenska The Hives, Elton John, 50 Cent, Fall Out Boy och Pussycat Dolls Nicole Scherzinger. Det känns lite som att lyssna på hiphopens Pavarotti & Friends, de där skivorna när operasångaren bjuder in Bono, Boyzone och Zucchero. Det är mer intressant än bra, på ett sådant där undrar-hur-kaviar-smakar-med-chokladmilkshake-sätt.
Timbaland är en av vår tids stora musikmakare. Han skapade Justin Timberlake, Missy Elliott och Aaliyah. Artister som Destinys Child och Ludacris skulle inte vara där de är i dag utan honom. På köpet har Timbaland fått höra att han är genreöverskridande och nyskapande. Allt beröm har stigit honom åt huvudet. Det är därför han gjort den här skivan. Han bygger en staty över sin egen förträfflighet.
Det är ingen katastrof, i själva verket ofta begåvat, men man önskar att han lagt tiden på något riktigt i stället för att leka musikalisk mixer.