The Teenagers My Space-genombrott ”Homecoming” bannlystes av BBC och förvandlade en fransk brytning till hela världens favoritaccessoar förra året.
Uppföljaren, stalker-låten ”Starlet Johansson” (om Scarlet), gav Paristrion en egen genre: Pervo-pop.
Nu, nyinflyttade i östra London, så lyckas de inte få sin Serge Gainsbourg-pratsång om passerad tonår och sex att leva upp till all uppmärksamhet.
På debutalbumet står de med en baguette i handen i Hoxton och balanserar farligt nära att bli karikatyr-fransmän. Inget fel att odla sin särart.
Phoenix lanserade sin första skiva i kläder de köpt i Paris turistshoppar.
Air kunde inte sluta säga ”I löv tö löv”. Och en del av The Teenagers styrka är deras dåliga engelska. De klarade inte av att lägga in en massa onödiga ord. Varenda mening är rakt på sak. ”Jag blev full”. ”Vi hade sex”. ”Tjejen snodde min gitarr… hon förtjänar att dö”.
Men på ”Reality check” är de så mån om pratsången som gav dem genombrottet, att varenda låt har monoton spoken word. Till slut blir deras charm bara manér.
Men här finns några fantastiska ögonblick av stämsång, 80-talssyntar och
Pavement-gitarrer.
Men inte ett enda spår kommer upp i samma klass som de där två första briljanta singlarna, ”Homecoming” och ”Starlet Johansson”.