Det har gått sju år sedan Rolling Stones senast var inne i studion och färdigställde nyskrivet material.

Under tiden sedan albumet "Bigger bang" har Keith Richards trillat ner från en palm och skadat sig illa, Ron Wood har åkt in och ut från rehab, Martin Scorsese har gjort en platt dokumentär, de har spelat på Ullevi, gamla liveinspelningar har getts ut på film och skiva och boxar har fyllts med outgivet material.

Spekulationerna inför 50-årsjubileumet som band har innefattat allt från världsturnéer, nya album och OS-invigningar. Men Mick Jagger verkar ha förtvivlat svårt att samla sina styrkor.

Klassiskt Stones

Men det blev i alla fall en singel, hämtad från kommande samlingen "Grrr!", och fortsatta spekulationer om världsturné.

Och om ambitionen med "Doom and gloom" var att det skulle låta klassiskt Stones så har de gamla rävarna fått jobbet gjort.

Likt ett coverband

Det låter ungefär som om ett coverband spelar gammalt Stones-material från tidigt 70-tal men inte riktigt minns melodin. Singeln har förvisso tydliga riff och en sångare som på ett imponerande sätt maskerar att stämbanden är på väg att fylla 70, men bäst är Charlie Watts koncentrerade trumspel - bluesigt, vasst och tight på ett sätt som påminner om Jack Whites "Blunderbuss". Samtidigt låter det lite för bekvämt, lite för tillbakalutat, lite för sent. Engelsmännen skulle behövt lite av, säg, The Hives energi.

Rolling Stones har inte spelat in ett anständigt studioalbum sedan "Tattoo you" (1981) och inte haft en hit sedan "Love is strong" (1994). "Doom and gloom" förändrar inte den saken, men den låter helt okej.