Senaste skivan, "Day & age", hade sina stunder. "Human", inte minst. En av 2008 års mest minnesvärda singlar, som gjorde att bandet tog fortsatt rygg på Coldplay som "nästa stora arenarockband".

Men den syntpoppiga plattan har inte alls åldrats lika bra som föregångarna, och det är ingen slump att "Battle born" ­snarare tar vid där "Sam's town" (2006) slutade.

Det är heller inga tillfälligheter som gör att bandet låter New Jersey-rock igen ("Runaways", med flera). Brendan O'Brien, som producerat en rad Springsteen-plattor, har jobbat med "Battle born". Liksom U2-bekanta Daniel Lanois och Steve Lillywhite, vilket hörs tydligt på bland annat "Heart of a girl" - där Brandon Flowers påminner om en ung Bono.

Men det berättar bara halva historien. Ibland låter det, exempelvis, Queen, Depeche Mode eller Tom Petty också. Vägen till skivbackarna som stod i The Killers pojkrum är väl snitslad.

Ändå känns bandets egen idé om hur de vill låta tydligare än någonsin.

Kanske beror det på att Flowers sjunger bättre än tidigare. Kanske har de helt enkelt skrivit mer distinkta låtar den här gången.

Har man svårt för bombastiska känsloexplosioner, stegrande trummor och stora refränger bör man nog se åt annat håll. Men jag älskar det.

Killers sätter ribban högt, och de flyger över den gång på gång, med en självklarhet som få samtida artister besitter.

Det är inga konstigheter, men det är skickligt utfört.