Det känns som hundra år sedan sist, men det är bara tre.
2007 vann The Ark schlager-SM med ”The worrying kind” och gav sig omedelbart ut på en magnifik liten klubbturné. Jag följde dem på rockklubbar i Helsingfors och såg dem göra en mästerlig avslutning i Malmö. Jag har nog aldrig sett ett svenskt rockband så formtoppat som The Ark våren 2007.
Bob Hund 1995 kanske.
The Hives 2005?

Sen gick det som det gick. Fiasko i Eurovision Song Contest och en sommarsväng där de aldrig nådde samma höjder som direkt efter utgivningen av ”Prayer for the weekend”.
The Ark tog en lång och välbehövlig semester.
Ola Salo blev Jesus fullt ut. Jepson fick äntligen tid att visa upp sina retromöbler i Family Living.
När de nu kommer tillbaka låter de som om de klivit rakt upp på scenen, inte rakt ut ur studion.
Och de låter som om de till fullo realiserat sin gamla pojkdröm av att göra glamrock hela vägen in i mål.

Referenserna är förvisso de gamla bekanta - Bolan, Bowie, Björn och Benny - men de är snäppet tydligare nu.
Det är en uppfriskande otrendig attityd, och de har ett gäng riktigt bra melodier att backa upp den med. Men samtidigt blir det stundtals som att lyssna på en teaterföreställning från 70-talet. Så lekfullt hårdsminkat att det blir för mycket i ett svep. 
”Hygiene squad” och ”I’ll have my way with you, Frankie” är två besvärliga exempel.
Men det finns ännu fler exempel på motsasten.
Och över hela albumet vilar ett löfte om att det här kan bli dynamit - live.