Det spelar ingen roll att Sven Joachim Eriksson Thåström, 52, lagt turnéstarten i en liten kommun långbort i Norge, att det är första gången någonsin (!) han spelar för en sittande publik.
När han ställer sig på scenen finns ingen försiktighet i det han gör. Han låter Pelle Ossler gnida en stråke mot sin elgitarr som intro innan han går upp på scenen och börjar banka frenetiskt på en stålfjäder som han förmodligen stulit i Berlin när Blixa Bargeld tittade åt andra hållet.
Det är lika kompromisslöst, nästan hotfullt, som vanligt. Men det slår aldrig över i teater.
Jag vet inte vad Thåström själv gillar liknelsen, men precis som en annan poppis ungdomsidol i musik-Sverige - Per Gessle - har den gamle hjälten kommit in i en ny kreativ formtopp lagom till 50-strecket.
Hans två senaste studio-album, "Skebokvarnsv 209" och "Kärlek är för dom", är det bästa och mest uppriktiga han gjort som soloartist. Han sjunger dessutom bättre än någonsin.
Och han har hittat ett band som både är följsamt och ger honom det motstånd han behöver live.

Baserad på färska samlingen visar showen inga stora skillnader med Thåströms hyllade sommarturné. Men även om det är publikfriande i sina stunder - de norska fansen verkar verkligen hålla Imperiet nära hjärtat - är det aldrig tillrätttalagt. Däremot är det förbluffande bra.

Min respekt för Thåström bara växer. En period kändes han motvalls och högljudd bara för sakens skull.
Nu finns det en tanke i varje arrangemang, och det ligger en kärleksförklaring i varje låtval.
Från den långsamma men explosiva betongbluesen som dominerar första delen av konserten till de avslutande, självsäkra mördarballaderna som ofta är hämtade från det förflutna eller handlar om detsamma.
Meget bra.