I början av hösten beskrev branschblaskan Music Week Take Thats återförening som "årtiondets albumrelease". De är inte kloka de där engelsmännen.
Samtidigt har skivbolaget skickat ut ett otal pressreleaser på temat "den största återföreningen i pophistorien".
Ja, eller hur.

Men Take That-fansens förväntan på det kommande albumet är inte mindre verklig än, säg, den som alla Springsteenfanatiker känt inför "Darkness"-boxen. I morgon premiärvisas Take Thats egen "Promise"-dokumentär, "Look back, don't stare - a film about progress", i Stockholm.
Och kvintettens kommande "Circus tour" har nu slagit alla tidigare brittiska rekord när det gäller biljettförsäljning.
Tänker man efter känns hysterin igen. 2004 fyllde forna flickidolerna Gyllene Tider 25 år med en återförening som slog alla publikrekord i Sverige.

En annan GT-parallell är att TT:s nya material inte har någon chans mot det gamla.
Take That har anlitat den hetaste mainstreamproducenten på de brittiska öarna, Stuart Price (Madonna, Kylie, Keane, Killers) men resultatet är verkligen sådär. Mest beror det på att Price verkar tro att han jobbar med en rockgrupp, inte ett förvirrat pojkband. Så han ställer dem bakom mikrofonerna och låter dem hålla på.
Då spelar det ingen roll att en hel del melodier är rätt catchy.
Problemet är nämligen att det bara är Robbie Williams röst som utvecklats sedan 90-talet. De övriga fyra, ja - även Gary Barlow - låter som dansare, inte sångare.