Det har mest handlat om hans andra kneg. Först som firad skådis och sen som författare med mustigt språk. Och senaste skivan innehöll enbart tolkningar av en annan mans låtar. Visserligen läromästaren Townes Van Zandts. Men det är inte utan att man undrat om han drabbats av writers block. "I'll never get out of this world alive", döpt efter Hank Williams sista platta, visar att all oro varit helt obefogad.

Låtarna lär ha vuxit fram under en treårsperiod. Start med de sånger han skrev till Joan Baez. Folkmusiklegenden som avslutade sina konserter förra helgen i Sverige med Earles "Jerusalem" - och inledde dem med densammes "God is God".
Det säger mer om den här mannens storhet än uteblivna listframgångar.

Nu tar han tillbaka "God is God" och fyller på med tio andra, lika starka, nummer. Det är en platta fylld med romantiska ballader ("mitt sista andetag kommer att bära ditt namn" i "Every part of me") och irländskt vemod. Och T-Bone Burnett, som typ alla vill ha efter hans framgångar med Plant/Krauss' "Raising sand", har proddat. Och han målar upp en ljudbild som för tankarna till Peter Cases solodebut från 1986. Alltså ett väldigt organiskt och jordmättat sound.
Och jag misstänker att det inte bara är jag som är tacksam för att det inte blev plågsamma ljudförsök i hiphopens utmarker som fick 2007 års "Washington Square serenade" att kantra en smula.