AC/DC
Globen, Stockholm
Publik: 14 353



I den tecknade filmen som introducerar "Rock 'n' roll train" är gitarristen Angus Young lokförare och sångaren Brian Johnson kåt passagerare. Filmen slutar precis när tåget ska krascha och i nästa sekund slår det flammor om lokomotivet som dundrar ut på scenen tillsammans med gruppen.
En lysande inledning, som är talande för hur AC/DC har valt att framställa sig. Kompgitarristen tillika bandets tyste gudfader Malcolm Young, basisten Cliff Williams och trummisen Phil Rudd ska alltid stå i bakgrunden och får inte ens vara tecknade figurer.
Det är dock denna trio som i "Let there be rock", direkt efter att Angus bländat alla med sitt bensprattlande solonummer på plattformen långt ute i publikhavet, står för kvällens musikaliska prestation.
Ett enkelt trumfill från Rudd och rytmsektionen accelererar i ett snortight, stenhårt gung som bara varar i en halv minut men är själva essensen av AC/DC. Detta är kittet som fogar samman allt, som tillåter Angus att vara just Angus.

Kvällens stora sensation inbjuder till en fråga: läser AC/DC Expressen?
I min recension av Europapremiären i Oslo i onsdags kritiserade jag skarpt låtlistan, den som inte ändrats alls under världsturnén och fortfarande är långt ifrån optimal. Jag efterlyste "Shot down in flames". Och vad händer? Som en blixt från klar himmel slår detta vidunderliga "Highway to hell"-nummer ner mellan "Dirty deeds done dirt cheap" och "Thunderstruck". Ett sammanträffande nästan för bra för att vara sant.
De svenska fansen får en låt mer än alla andra, fett ljud och helt enkelt ett AC/DC som bjuder till mer än någon annanstans i världen.
Sensationellt!


"Shot down in flames" gör en mållös.

Skicka "Anything goes" på en "Highway to hell".