För en fyra fem plattor sedan anmärkte jag på Sophie Zelmanis oförmåga/ovilja att förändra sig.
Det tog verkligen skruv. Nej, jag skojade bara. Ingenting hände, och fortfarande har ingenting hänt.
Det är förstås skillnad mellan Zelmanis första och förra platta, men från album till album är justeringarna i soundet så små att de snarast kan ses som övergångar. "I'm the rain" låter med andra ord som en direkt fortsättning av "The ocean and me" (2008).
Det är avskalat, tempofattigt, bistert och naket. Sophie Zelmani är till och med naken själv, på omslaget, men inte på det där effektsökande Tori Amos-sättet utan mer på den självutlämnande poetens vis.

Jag har alltid varit förtjust i firma Zelmani/Halapis försiktiga countrygroove, men här återfinns det endast i "To be forgiven". Å andra sidan bildar de vackra pianon som lyfter "If I could" och titellåten, samt den cohenska "You can always long for May", låtar att återvända till en lång tid framöver. För att inte tala om "Ready", med så mycket Stina Nordenstam-känsla i refrängen att man börjar drömma om ett samarbete sångerskorna emellan.

"I'm the rain" lider ibland av tempot och försiktigheten - men på samma gång är detta förmodligen exakt den varma skiva fansen längtat efter.
Det är ingen unik samling sånger, men Zelmani känns allt mer som en unik artist.