Efter några låtar visas på den enorma storbildsskärmen en film där Sade Adu ligger på en sommaräng och tittar förföriskt in i kameran. Senare under konserten flimrar vad som ser ut som en hemmafilm på Sade och bandet på sol-semester. Det känns oväntat, då sångerskan Sade trots sin status som världsartist alltid behållit ett avstånd till henne som privatperson.
Så är också Sade ett sällsamt exempel på en liveartist som lyckas kombinera det intima med det storslagna. Under två timmar får hon hopplösa Globen att ibland kännas som en intim jazzklubb, ibland som den stora arena det är.

Delvis beror det scenografin, som är perfekt avvägd; ljus, tygskynken och effekter används hela tiden med en tanke. Det var länge sedan jag var på en snyggare konsert.
Men framför allt beror det på Sade själv. Trots flera kläd-byten och små koreograferade danssteg är det hennes röst jag hela tiden fastnar vid. Hur den kan få smooth jazz för natttimmarna att kännas in i märgen.

I extranumret står hon upphöjd fem meter upp i luften med Manhattans skyline projicerad på sig, som de vore jämlikar.
Ett passande avsked från en sorts gigant.