Vintern 2008 publicerades en australisk studie som visade att det inte är riskfritt att ägna sig åt headbanging. Man kan råka ut för whiplashskador samt förskjutning och förslitning av nack- och ryggkotor. Hur snabbt och i vilken vinkel huvudet roterar har stor betydelse för skaderisken.

Frågan är om någon människa har headbangat så länge och så vilt som Tom Araya.

Som frontman i Slayer har han dessutom blivit känd för att piska huvudet runt, runt som en boll i en lottodragning.

För några år sedan drog han en nitlott, tvingades operera nacke och rygg och kan nu inte längre headbanga.

För två somrar sedan såg 51-åringen väldigt obekväm ut på scen och gitarristen Kerry King uppmanade honom till och med att fråga Metallicas James Hetfield om tips på hur en frontfigur ska agera i en sådan här situation.

Araya har sakta växt in i sin nya roll, även om det nog känns mer naturligt för honom än för oss som har följt Slayer i decennier när han stilla står där och blickar ut över publiken i inledande "South of heaven".

Det faller på gitarristvikarien Gary Holts lott att agera headbanger. Och som han gör det! När han med sin tjackpundarstil river loss i "World painted blood" och "War ensemble" känns inte Jeff Hanneman saknad för fem öre. Holt för till och med in lite moshriffande i gamla "Die by the sword", en ärkesynd som faktiskt fungerar briljant.

Det blir inget tjafs med Slayer och inget häpnadsväckande mellansnack Under ett festivalframträdande som detta dominerar de kända låtarna, samtliga omhuldade klassiker.

Och när ljudet är så här överdjävulskt bra från allra första sekunden krossar Slayer allt och alla med ren kraft.