Nio gånger.
Vad?
Jo, antalet gånger Salem Al Fakir sjunger refrängen i drygt tre minuter långa “Keep on walking”.
Vet inte om det är därför, men låten fastnar klart mest av de få melodifestival-bidrag jag hört i år. Så mycket att jag gick om nynnade på den dagen efter, trots att jag bara hört den en halv gång.
 
Al Fakir kan förstås det här med att skriva hittigt. Det visade han på den tre år gamla debuten, som gjorde killen till bror duktig inom svensk pop. Bara ett knappt år efter en mindre lyckad uppföljare, kommer den svåra tredje plattan.
Ledordet här är “elektroniskt”. Al Fakir verkar ha upptäckt vad det går att göra med en dator; syntiga slingor som puttrar och hoppar runt bland trummaskiner.
Det är en skiva som enkelt forcerar sig fram längs dansgolvet, utan att riktigt stanna till och tänka efter.

För även om han återigen visar att han är en jävel på att få ihop små popsymfonier i rakt nedstigande led från Pet Shop Boys och framför allt ständige ledstjärnan Prince, så är det som att Salem Al Fakirs låtar ibland stannar vid att vara “bara” snygga hantverk.
Lite som om de vore framskruvade i vakuum av maskiner.

När han istället skriver med ena handen på hjärtat och håller allt enkelt blir det både snyggt, medryckande och direkt. Som fartiga “Virgin Mary”, eller stilfullt vackra balladen “Brooklyn Sun”.
Eller “Keep on walking”, förstås. Den överlägset starkaste låten på en stark platta som ändå lovar lite mer än den håller.