Ständigt denna kärlek.
Olycklig, svåråtkomlig, jobbig, allomfattande, vacker. Sade Adu, sångerska i gruppen Sade, verkar veta en hel del om det där. I varje låt sjunger hon om kärlekens olika former, men resultatet blir aldrig smetigt.
Inte med den rösten.

 “Soldier of love” är gruppens sjätte platta på 26 år. Det har gått ett helt decennium sedan senaste “Lovers rock”. Ingen kan alltså anklaga Sade för att skynda på i studion. Just därför är det förvånande hur självklart allt låter, som om Sade levt i ett vakuum sedan sist och vet precis vad och hur de vill göra.
“It couldn’t be that easy, it had to be much harder” sjunger Adu i skönt glimrande “Be that easy”, innan hon avslutar med att vissla lite förstrött.

Nu är förstås enkel musik aldrig enkel. Trycker du hörlurarna närmare öronen, växer Sades finsnickrade ljudbild fram. Är det pop, jazz eller kanske soul? Faktiskt inget och allt. Inte för att de låter speciellt lika, men efter ett tag med nya Sade i lurarna tänker jag på Portishead. Lite samma förmåga att smyga runt musikgenrer. Dessutom med sångerskor som det är omöjligt att inte beröras av.

Bäst blir det i nedtonade pianostunden “Morning bird”, där det låter som Talk Talk återuppstått. En sorts jazzmeditation med ofantliga rymder insprängda mellan ackorden.
Trots att det är coolt med ett band som kör efter en egen tideräkning hoppas jag: Sade, låt det inte gå tio år igen till nästa platta.
Du, eller ni, är alldeles för bra för det.