Senaste skivan, "Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen", kallades både för enmanna-Kent och bredbent rock. Inte helt bekanta epitet för Sveriges livskristrubadur nummer ett. Kompbandet Hovet var kanske inte heller rätt gäng att förverkliga Winnerbäcks drömmar om mörkare stadiumrock. Med husbandet bakom sig saknades det skit under naglarna och det saknades soul.

Så till sommarturnépremiären 2012 har Winnerbäck tagit fasta på kritiken. Mysrockiga Hovet har bytts ut till ett nytt band, till stor del bestående av medlemmar ur nedlagda rockbandet Hellacopters.

De kliver på Siestafestivalens största scen vid midnatt - redan där är kvällens upplägg långt i från de picknicktrevliga eftermiddagar som brukar vara Winnerbäcks festivalmelodi.

Och vid första ackordet markerar Linköpingssonen ytterligare att det är nya basgångar i bandet.

En Leonard Cohen-mörk stämma avbryts av ett gnisslande gitarrsolo från Nicke Andersson och Winnerbäck rör inte en min.

Det skulle vara lätt att stirra sig blind på skarven mellan P4-hjälten och rockstjärnestatusen i Nicke Anderssons gitarrhantering. Men Winnerbäck växer i sällskap av andra identitetsstarka musiker. Hans stagnerade musik och scenpersonlighet kryddas, i det här fallet med soulrock, och blir så mycket mustigare.

Ibland känns bandet och Lasse lite för separerade. Trots ett supersväng med både själ och ös skiner den gamla vanliga, allt för tralliga sångaren igenom.

I de rockigaste stunderna låter det som en mash-up med Lasse och Hellacopters.

Men viljan att förnya sig, att göra någonting helt nytt med sin digra låtkatalog är lika beundransvärd som respektingivande.

Och efter en turnésommar tillsammans kommer förhoppningsvis skarvarna slipas ned.

Och så var det det här med soulen. Det är nog den som är det mest lyckade med samarbetet.