2009 var det Coldplay. Året efter Prince. Och i fjol Judas Priest. I år heter toppnamnet Bruce Springsteen och frågan är om inte det är den största bokningen i den nylighen 40-årsjubilerande festivalens historia.

Bruce är en artist som förenar oerhört många. Generationer, grupperingar. Och väldigt många har en relation till hans musik. Inte bara rockdiggarna. Därför är det så fullt på den jättelika planen framför orange scen att man tänker att snart kantrar vi.

Det blir en fest. En Bruce på partyhumör och en publik som vet hur man förvärmer är en oslagbar kombination.

Men han väljer inte ett helt nytt spår när han möter folk som vanligtvis inte springer på hans konserter. Han håller sig strikt till "Wrecking ball tour"-konceptet och pluggar de nya numren flitigt. Och då blir det mycket gammeltjo liksom. Eller om det är Pogues-rock. Ja man kan kalla det vad man vill men han råflörtar med sitt irländska ursprung. Tretakt istället för fyrtakt. Jag är lite kluven. Men live fungerar många av numren förvånansvärt bra.

Sedan fyller han på med många hits. Från "Badlands" och sånt. Till "Born in the "U.S.A." och inte minst "Dancing in the dark" som på nåt sätt blir kvällens signatur.

Man saknar förstås många av de mar dramatiska numren han kört tidigare under turnén men uppenbarligen har man valt bort dessa för att tillfredsställa den festsugna publiken som lämnat hjärnan hemma på kontoret.

En absolut höjdpunkt är när hela The Roots kommer in och skruvar upp funkfaktorn.

Men för att ta det från början. Hela Roskilde har varit på helspänn. Plötsligt stänger man av gator, inför obegriplig fotoförbud och det vimlar av säkerhetsvakter. Inte så konstigt eftersom man aldrig varit med om detta tidigare. Men när rock & roll-kungen tämligen punktligt äntrar scenen känns allt så väldans välbekant. Där står arbetargrabben som vi kan identifiera oss med och som talar förtroligt med oss om våra problem och som skänker oss lite glädje i alla denna missär som stavas vardag. Ungefär så.

På många sätt var det här den ultimata Brucespelningen. Det saknades döda stunder. Allt gick i 180. Tre timmar senare kan man vrida ur kroppen som om den vore en blöt disktrasa.

I natt sover man gott i Roskilde.

den ultimata spelningen. Bruce Springsteen fick Roskildefestivalen att nå nya höjder. 80 000 personer var på plats för att se stjärnan och festen var ett faktum.

Sanna Dolck