Rage Against The Machine är för de unga Hultsfredsbesökarna vad Judas Priest är för Sweden Rock-publiken - ett legendariskt band som de var för unga för att uppleva när det begav sig. Stridigheterna inom raprockgänget var synliga redan från början, men (den internt riktade) ilskan hade börjat ta ut sin rätt när det trötta bandet senast var på festivalen 1997.
Efter comebacken är Rage Against The Machine för första gången sedan demostadiet helt fria. Inget management, inget skivbolag. Bara ett band, kids och inget däremellan.

Och vilken otroligt sagolik återkomst det är! Trängseln är enorm och marken gungar på klassiskt Hultsfredsmanér när bandet exploderar. I "Bulls on parade", "Bombtrack", "Bullet in your head" och mot slutet i "Freedom" och "Killing in the name".
Zack de la Rocha har hållit en Axl Rose-låg profil, men nu tar han revansch inför alla som räknat ut mötet mellan hip hop och hårdrock. Rage Against The Machine är, hur otroligt det än må låta, den mest superfräscha nostalgimusiken man kan tänka sig 2008.
Årets konsert, inget snack om saken.