Succén är lika ironisk som själva låten.
När Promoe äntligen får till en riktigt hit med “Svennebanan”, så är det låtens vanliga svennar och inte hiphop-folket som skrålar med högst. Tja, bara man fångar in lyssnarna på något sätt. Promoes grupp Looptroop Rockers var ute efter liknande fan-fiskande med förra årets Bon Jovi-cover “Livin’ on a prayer”. Den som nu fastnar för eurodisco-pumpandet blir nog missnöjd med Promoes femte soloplatta, hans första helt på svenska. Här finns inte mycket annat som skulle funka lika bra på ett lövat lastbilsflak.

På “Kråksången” är glaset halvtomt mest hela tiden. Det är inte bara på “Svennebanan” som Promoe verkar vara livrädd för att fastna i hamsterhjulet med platt-tv och avbetalningar. Den kritiske skulle kalla det för ett lätt folkförakt. “Det måste finnas något under ytan” sjunger han i “Yta”, men några egna livslösningar bjuder han inte på. Däremot en förvånande personlig beskrivning av ett kraschat förhållande i fina avslutande “Imperiet”.

Även om Promoe är en av landets bäste rap-artister – och han blir nästan vassare på modersmålet – är det musiken som är det fina på “Kråksången”. Inga som helst jämförelser i övrigt, men plattans producent Astma låg även bakom den lyckade ljudbilden på Markoolios senaste. Här vandrar Astma och Promoe lyckat mellan hårda elektron iska ljud och rootsreggae.

Som bäst blir “Kråksången” ett medryckande soundtrack för världskrisens 2009. Det är mörkt nu men det måste ordna sig, liksom.