Varje ny skiva ska vara motsatsen till den föregående.
Lite så ser PJ Harveys skivfilosofi ut. Och då senaste "White chalk" från 2007 var ett pianoklinkande snedsteg i falsett förväntade jag mig nu en uppryckning.
Ändå hade jag inte väntat mig hennes bästa skiva på femton år.

Lemlästade kroppar, mord, blodröda slagfält. Det här är ingen solskenshistoria direkt. Istället för att utgå från sig själv har Harvey den här gången tittat utåt och bakåt, mot sitt krigsmålade hemland.
"Let England shake" är en tudelad kärleksförklaring till landet hon inte vill vara utan, men som samtidigt stått för så mycket ondska. Både nu och då. "The words that maketh murder" ekar av Irakkrigets skenhelighet, samtidigt handlar tre låtar här om slaget vid Gallipoli 1915.

Tillsammans med parhästen John Parish och ex-Bad Seedsmannen Mick Harvey blandar Harvey ljudet av speldosor med infanteriets trumpetfanfarer.
Resultatet blir drömskt skräckfilmsartat. Samplingen av reggaeklassikern "Blood and fire" är talande; det här är Harveys historielektion dränkt i blod och eld.
Att lyssna på "Let England shake" är att bli omtumlad.
Det är obehagligt på ett storartat sätt.