Oh, vilket party! Def Leppard, Guns N’ Roses, Van Halen och en biffig Pantera-”Walk” – sedan promenerar Nickelback ut på en svensk scen för första sedan 2002. Partyt fortsätter i kanadensarnas regi, åtminstone i deras verklighet. ”This means war” och ”Something in your mouth” är örondövande riffkolosser och Chad Kroeger deklarerar att det känns som rena lördagen. I så fall sista lördagen före januarilöning i ett snökaosdrabbat Stockholm. Den nästan obefintliga publikresponsen tyder snarare på att konserten har flyttats till en mindre lokal än till en större utsåld sådan. Det dröjer en hel timme, och fem radiorockballader, innan delar av fansen slutligen ställer sig upp på läktarna, men så heter låten också ”When we stand together”...

Det finns så mycket att göra sig lustig över. Som det horribla, pinsamma mellansnacket som maler på om att dricka, dricka, dricka. Eller att det känns mer som ett idrottsevenemang än en het rockkonsert, tydliggjort av att publiken börjar sjunga White Stripes ”Seven nation army” före två extranummer på en Nickelback-tillställning! Helt bisarrt.

Jag gav bandet en chans när albumet ”Dark horse” kom 2008. Fyra år senare framstår de som rockens mest kantiga, okarismatiska och plumpa framgångssaga. Trummisen Daniel Adairs svenska Meshuggah-tröja har ett talande budskap: ”Destroy erase improve”. Förstör. Radera. Förbättra.