Pink är tillbaka - synnerligen ful i munnen, men väldigt snyggt producerad.
Med en skiva som hotar att dominera topplistorna en lång tid framöver.
Jag hade länge extremt svårt för Pink. Tyckte att de första albumen, med väldigt få undantag, mest lät som 4 Non Blondes med ett beat.
Det var bara en tidsfråga tills kidsen skulle tröttna?
Det är det fortfarande, i sådana fall.
Själv blev jag omvänd efter en actionspäckad konsert i Globen 2009. Inte bara för att Pink samlat på sig material för en imponerande hitkavalkad, utan för att hon visste exakt vad hon ville göra med den.
På nya albumet låter Pink "rockigare" än någonsin. Ändå är hon sig lik.
Spåren på "The truth about love" låter som om de körts igenom en miljon kompressorer i slutmixen, vilket för det mesta får gitarriffen att likna vilka synthooks som helst. Det är en skiva som suddar ut gränserna mellan rock och dansmusik, utan att vara någotdera.
Däremot är den löjligt effektiv.
Jag hyser stora tvivel om att jag kommer plocka fram "The truth about love" särskilt många gånger den närmaste framtiden för att lyssna igenom den i sin helhet. Men den kommer att spelas ändå. Inte minst för att mer än hälften av spåren har seriös hitpotential.
Näst bäst är duetterna. Med Nate Ruess (från Fun), Lily Allen och Eminem (som rappar lika slött som Snoop).
Bäst är texterna, som börjat ändra karaktär från gapiga "FUUUCK YOUU!!!" till uppriktiga "fuck me...". Inte minst i Pinks egen "Song 2" ("Slut like me") och "Walk of shame". Det är partymusik med livserfarenhet.
Pink låter inte längre som en posör. Hon låter brutalt ärlig, men fortfarande lika catchy.
