Vi svenskar är bra på mycket. Producera Billboard-ettor och prisvärda bokhyllor i Taiwan, till exempel. Här kommer Petra Marklund och lyfter fram en annan fördel med Sverige: språket.

När engelskspråkiga mainstreamartister känner att det är dags för att göra något radikalt annorlunda, då gör de oftast något avskalat akustiskt eller elektronisk introvert.

Petra Marklund byter i stället språk, från Septembers engelska uttryck till svenska språket. Och låter som en helt ­annan, nästan helt ny artist.

Hon låter dessutom väldigt bra. Det är en helt annan upplevelse att lyssna på Petra när hon sjunger "Jag har en dejt med döden, han bjuder på lunch på Riche" än "I don't care if the whole club is dead, 'cuz the party's in my head".

Jag avser inte att ta ner allt Petra Marklund gjort innan "Inferno". Ända sedan "La, la, la (never give it up)" har ­September gjort utmärkt dansmusik. Men det har framför allt handlat om tydliga, snärtiga singlar. Det här är hennes första helgjutna album.

Det intressanta är att hon genomfört det utan att klippa banden med sin andra karriär. "Inferno" bottnar fortfarande i dansmusiken, refrängerna är fortfarande lika tydliga som schlagers.

Bara vemodigare, vuxnare och vassare.

Med nya producentvännerna Daniel Ledinsky, Saska Becker och Kents Jocke Berg har hon hittat en röst som hörs och känns mer självklar än något annat hon gjort.

Läs fler skivrecensioner i dagens Expressen.