Wilmer X var heta på det kallaste giget i stan. Malmös gamla rocklokomotiv var nämligen i ypperligt skick när det rullades ut efter fem år i stallet på behörigt avstånd från ”Citytunnelen”. Ringrostigt? Åh nej! När det väl fått upp ångan efter en seg start så bjöds vi på en nostalgisk resa utmed Wilmer–banen och med stopp på perronger vi glömt för länge sedan.
En dryg halvtimme in i den 90 minuter långa showen fiskade Hellberg & kompani upp det gamla LP-spåret ”Det regnar nästan jämt” från 1981 och därefter Thomas Holsts singelfavorit ”Vem är den flickan” och det var kul på riktigt. Det var Klippan-soundet. Det var popigt. Och det var som förr. Och det var inte så mycket attityd som det kom att handla om senare när skivorna fick namn som ”Under hot”. Det gillade jag.
Det började som så ofta tidigare, nämligen med Nisses numera berömda introduktion: ”Det är vi som är Wilmer X”. Om det nu var nån som undrade.
”Teknikens under” kom tidigt. En annan dag hade den varit ett perfekt soundtrack till en invigning av något så tekniskt sett avancerat som en tunnel. Men den här kvällen kändes ”Om en hund mådde så här” som det mest självklara valet av signaturmelodi. Av alla gig jag sett med gruppen genom åren så var det här det kallaste. Jag har heller aldrig sett så många dansa så mycket till gruppen tidigare. Åkbrasedans. Så det var tur att de hushållade med ballader även om ”Dämma upp alla floder” var kvällens kanske allra finaste ögonblick.
Jag såg Nisse med sitt nya band en sjukt galen kväll i somras på S:t Getrud. Än hur mycket jag älskar Wilmer X så var det mer rock & roll liksom.
Men man kan faktiskt inte annat än beundra bandet för att genomföra något så galet som en utomhuskonsert en kväll i December. Lunginflamation? I så fall värt det.