Rödvinspavan är halvfull när en halvfull Eddie Vedder halvvägs in i "1/2 full" lyfter armarna i vädret och tittar rakt upp på den starka strålkastaren, som om han står i kontakt med en högre makt.

Han greppar en gitarr, fångar upp ljuset, bländar nog varenda kotte i Globen under ett fantastiskt jam och får ur sig samma känsloladdade "uh, uh, uh"-läten som i efterföljande "Jeremy".

En bagatell till låt respektive en klassiker, men be mig inte välja vilken som är bäst denna förtrollade kväll. Det är ett mönster som går igen om och om igen. "Just breathe" från det senaste albumet skär rakt in i hjärtat minst lika mycket som "Black", världens kanske bästa låt.

Den här konserten är resultatet av tolv års saknad, med en publik som lika mycket dirigerar som följer med i ett 30 låtar och två timmar och 45 minuter långt framträdande som är så oförutsägbart som rock'n'roll kan vara när den är som allra mest levande. Vedder håller tal på svenska och snackar på engelska, men budskapet är detsamma: Pearl Jam är helt tagna av publikens gensvar.

Det sägs att alkohol torkar ut stämbanden, men någon glömde att säga det till Eddie Vedder. Ju mer han dricker desto bättre sjunger han och urladdningarna blir bara fler och större.

I en helt omgjord "Porch", med ett orgel- och gitarrjamparti som taget från Deep Purples "Made in Japan", studsar han runt med en basketboll för att sedan ge fansen längst fram sin version av nattvarden.

Det är ett av oräkneliga ögonblick som gör detta till en av de mest oförglömliga konserterna på jag vet inte hur många år. Ett annat är avslutningen, när Globen är upplyst och Neil Youngs "Rockin' in the free world" aldrig tycks vilja ta slut.

Tro fan att Eddie Vedder gång på gång lovar att det inte ska dröja tolv år till nästa besök.