VISOR

Hon ska inte tro att hon är nåt, punksnärtan där. Man kan riktigt höra hur det muttras misslynt där uppe i den fina akademien. Inga rockslynglar rör den svenska visskatten ostraffat. Linjalsmäll på fingrarna. Själv tänker jag att det är så här det ska låta. Att Cornelis, Fred och Olle ler i himlen. Precis som de gjorde när Håkan Hellström och Lars Winnerbäck gjorde en avstickare in i visland. För det är med lite punk i botten som det här går ner. Som att det inte längre känns uppvisning. Som att hjärtat är med igen. Baxter-Nina har en röst som är alldeles förunderligt vacker. Säker, sensuell och märkligt svensk. Den är klar som älven, stilla som skogstjärnen. Man lägger örat mot högtalaren och känner de där smekningarna och vill stanna kvar. Kan det inte alltid vara så här? Och Martin Hederos blandar Jan Johansson och Glenn Gould. Med rockattityd. Som han gjorde bakom Hellberg. Och Ninas vilda gitarr mosar in Sonic Youth i den skira målningen. Och ni ska veta att Eva Dahlgren och Bo Kasper aldrig låtit så bra som här och nu. Nu väntar vi konserthusturné.