Jarvis Cocker är sig lik, och det är bara att tacka och ta emot när han snackar svenska, delar ut godis till publiken, bjuder på små filosoferingar samt poesi­läsning.
Pulp är påläst pop, och det märks att bandet jobbat hårt inför den här korta comebacken. Soundet är oklanderligt. Bandet spelar bara fel en enda gång och då börjar de om från början - perfektionister som de är.

Men mitt i den rätt omedelbara hitparaden ("Do you remember the first time?", "Razzmatazz", "Babies") drabbas man av just ingenting.
Konserten är som ett eko av en tid som flytt.
Utan nytt material eller nya idéer står Pulp som fastlimmade i scengolvet. Det är generöst med nostalgi för dem som var med på den gamla goda tiden, men det är också en påminnelse om att tiden hann i kapp och sprang ifrån ­bandet. Jarvis påminner till och med om att "Disco 2000" en gång handlade om framtiden och minns tillbaka till ­besöket på Lollipop­festivalen 1995.

Då är de musikaliska påminnelserna bättre. Tungt teatraliska "This is hardcore" och avslutande "Common people" låter jätte­bra. Nästan lika bra som förr.