ROCK

Jag har haft

Morrisseys platta ett bra tag nu och lyssnat på den oavbrutet. Jag har klurat och funderat. Är den helt fantastisk eller är det ännu en dussinplatta som kan få hänga i väntrummet medan jag i stället pysslar om sånt som är nytt och värt nåt? Jag har brottats och spolat tillbaka en hel del - både de pompösa balladerna men även tiden en bit. För där Moz på 2004-års You are the quarry var lite väl tjafsigt hårdrockig så är nya Ringleaders of the tornmento en resa tillbaka till Strangeways, en resa tillbaka utan att aldrig bli nostalgisk. Jag vet, det låter otroligt konstigt. Men han hämtar bara melodierna som han glömde bakom sig. Och så de där barnkörerna.

Just nu känns

det som att de tillsammans med alla pannkaksstora orglar och smått sneda, regniga låtar kommer hålla kvar mig på Morrisseys sida ett tag till. För det är inte ofta det görs såna här overkligt pompösa ballader (Dear god please help me), Smithsiga poplåtar (In the future when alls well) och enkla Da-do-ran-rans för 2000-talet. Det är ingen revolution och kanske kommer du inte minnas den här när sommaren slår till. Men ändå.